angelica

(från minnesplatsen, taget lördag 8 februari. Molly hälsar på Husse)

5 långa, hemska, jobbiga månader har nu gått..... 11 september 2007 är det datum jag aldrig kommer glömma... Då förlorade jag min älskade Mikael som jag hade min framtid med... Nu är man bara helt själv kvar.. Det är helt ofattbart.. Jag förstår ingenting och jag kommer nog aldrig göra det heller. Hur kan man förlora den man älskar allra mest? Den person som betyder mest? Min Mikael.. Kommer aldrig glömma hans sista ord till mig "jag älskar dig"... nån timma innan olyckn.. 

Vad har hänt sedan den 11 september då... Ingenting typ.. massa papper, minnescermonier, tårar, ångest, oro, ensamhet, saknad, jobbiga möten, bra möten, fina stunder med de man tycker om allra mest, min familj, Mickes familj o vänner..
 
11 september:
Micke väckte mig 6.30 genom att hoppa i sängen o dra av mig täcket. Sen gick han runt o bar på Molly o sa "Jag kommer bli världens bästa pappa, Visst?". Han åt Yoghurt o två mackor. Det fanns inget pålägg hemma så han hade bara smör på dem. Och ett stort glas Oboy såklart. Jag följde Micke ut till bilen eftersom jag ändå skulle ut med Molly. Jag frågade Micke varför han inte hade nån jacka på sig. Han sa att det fortfarande var sommar i hans värld. Han hade ju även sandalerna på sig samt den blåa tröjan jag köpte till honom i våras och ett par mysbyxor. Vi pussades hejdå och jag såg honom försvinna iväg.
Jag var iväg på Psykiatri-föreläsning under förmiddagen. Minns att Josefin pekade på mitt papper där jag skrivit 11 september och sa "Denna dag ska man hålla sig inne på". Jag förstod genast att hon menade World Trade Center-11-september... Efter föreläsningen gick jag hem. Jag pratade i telefon med Micke samtidigt. Han ville ha chili-con-carne till middag så jag gick förbi Willys för att handla det till honom. Köpte då även pålägg till han. Kalkon som vanligt. På eftermiddagen byttes även vår ytterdörr till en säkerhetsdörr så jag var tvungen att vara hemma med djuren när de höll på med det. Sen satt jag o pluggade psykiatri inför tentan jag skulle ha några dagar senare.. Tog långpromenad med Molly..Pratade ännu en gång med Mikael då han sa att han skulle komma hem tidigare så vi kunde åka till Rosenholm och "fettgå". Pluggade lite till...Vid 17.15 ringde Mickes bror Martin och frågade om Micke kommit hem. Jag sa nej och tyckte det var lite konstigt, han skulle ju komma hem tidigare ju................... 
Sen kom de tragiska nyheterna o allt bara vändes upp o ner.

11 februari:
Sov till 9.00 med djuren på mig typ. Sitter nu o pluggar psykiatri eftersom jag fortfarande inte gjort tenten. Ska göra ett försök på torsdag. Har också drabbats av nån jobbig allergisk reaktion så jag ser lite tokig ut. Men trots detta ska jag åka iväg ut till minnesplatsen på f17 idag igen o tända ljus för våra killar, speciellt för min underbara Mikael och min bästa vän Hampus. Saknar de båda så mycket.. även Markus o Patrik såklart.

Var ute på minnesplatsen i helgen med familjen. Tände ljus och la blommor till Mikael. Mamma planterade även en lite planta hos dem. Hoppas det blir något fint nu på våren...
 

(på vänster sida av bilden ser man mammas lilla planta)

Tänk Att Livet Kan Vara Så Fruktansvärt.
Tur att det finns så fina minnen.
Mikael är det finaste minnet jag har.
Gud så roligt vi har haft. T.o.m när han låste ut mig naken i trappuppgången för jag förloarade i vår "drink-tävling", eller när vi lekte kacken på Camden-market i London, eller när vi lekte tråkiga engelskmän/dinusarier i Grekland, när vi bråkade om vem som läste kartan bäst på spanien-resan, eller när vi bytte roller när vi åkte och handlade. Jag var utklädd till Micke och han var utklädd till mig. Alla våra underbara pick-nickar med djuren, När han satte ut mig mitt i natten i skogen med helikopterhjälmen o gogglarna och jag skulle hitta honom. När jag fick ta ett blodprov på honom och han mådde jätte illa. Haha, han höll på att svimma en gång när han skar sig i fingret, det var kul.  Han var t.o.m. söt när han skyllde allt på mig, tv-dosan hade jag tappat bort, fast den låg under hans nattduksbord... Finns hur mycket som helst jag kan berätta.
Åhh Hampus också, han har jag haft mycket kul med. Han har alltid funnits där. Minns när de var i Kosovo... De var som två skvaller-tanter. Micke ringde hem och pratade om hur och vad Hampus hade gjort under dagen och Hampus gjorde det samma med Micke... hehe..

Jag saknar dem så mycket... Hoppas de har det bra där de nu befinner sig. För energin kan ju faktiskt inte bara försvinna... De finns ju här omkring oss.


Älskar Dig Mikael


Hoppas även på att Mikael snart ska få vila där han hör hemma, i Västervik.