Varför är livet så hemskt....
Har varit en mindre bra dag idag.
Jag behöver inte gå in på detaljer men ni som känner mig vet ju vad det handlar om. Tycker bara det är synd att man ska behöva gå så här långt i den frågan. Förstår inte varför man inte följer Mickes önskan... Varför ska man dra ut på det? Jag orkar verkligen inte mer nu. Detta tar all kraft. Kommer ju aldrig kunna gå vidare i nån form av liv om allt blir så här skit!!!!!
Jag vet vad Micke tyckte om mycket i hans liv. Jag har suttit uppe många långa kvällar o nätter och lyssnat på honom när han beskriver sitt liv o barndom. Jag vet vad Micke tyckte och tänkte, hur han mådde och vad han ville. han berättade t.o.m saker som absulut inte skulle få komma fram.... Han öppnade sitt hjärta för mig. han kunde gråta för mig. Det är helt sant, tuffa Micke. Micke visste vad han ville i sitt liv och var noga med att det blev som han ville. Visst han månade ju om andra med det viktigaste för han var att det blev som han ville och att han t.ex. skulle få den bästa platsen, eller den största glassen. Varför ska det inte då få bli som han vill????? Hur länge ska vi behöva vänta? Hur länge ska man behöva somna gråtande? Hur lång tid kommer det ta till den dagen man kan besöka Micke med lungn och kärlek? Ist för sorg och oro?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Känns som mitt huvud spricker snart. Känner mig så stressade och ledsen i allt, skolan, tentor, sommarjobb, försäkringar, fonder, räkningar, bilkrångel, bodelning, arvskifte, jobbiga brev och mail, medlingen... fan.. hur lång ska det gå? Jag tycker verkligen så synd om min älskade Mikeal...han måste ju snart få komma hem till Västervik.
Jag minns såväl den där dagen jag var iväg på studiebesök på Fonus ute i Jämjö. Vi gick igenom hur en begravning går till och hur allt kring det fungerar. Det var jätte intressant. När jag kom hem började jag o Micke prata om hur vi ville ha det.. Önskar jag kunde hitta något kladdpapper vi skrivit nåt på. Men hans vilja var stark. Han ville ha vit kista och han ville hem, hem till västervik. Jag sa att jag nog ville hem till värmland. Micke tyckte att det bästa hade varit om vi förbeställde en jätte-kist till oss båda så kunde vi vila där tillsammans i Västervik. Jag skulle fundera på den saken sa jag. Nu vill jag bara dit om något skulle hända mig.
Om jag inte hade mina underbara djur, min underbara familj o mickes pappas familj hade jag inte orkat mer nu...
Tack igen för att ni finns där
4 veckor innan Micke försvann.
Det var på denna plats vi bestämmde oss för att det alltid skulle vara vi. Vi skulle förlova oss till julen, åka till Thailand v.12-14. Vi skulle försöka gifta oss direkt jag var klar med skolan. Micke ville vi skulle gifta oss i smyg o sen ha en "vanlig" fest. Jag ville ha stort bröllop med klänning o allt. Vi skulle köpa hus och bilda familj. Micke gick t.o.m. på att han ev skulle kunna ha en häst med mig...om jag ansvarade för den alltså....
Åhh vad jag önskar att de blev som vi lovade varandra. han sa ju att jag var allt i hans liv, det bäste som hänt honom.. Han var min absolut största kärlek, min bästa vän, mitt stora allt.
På flygplanet på vägen hem pratade vi om vad som händer om det störtar.... Micke sa att det spelar ingen roll för vi skulle ju då alltid förbli vi tillsammans.
JAG ÄLSKAR DIG MIKAEL
Jag behöver inte gå in på detaljer men ni som känner mig vet ju vad det handlar om. Tycker bara det är synd att man ska behöva gå så här långt i den frågan. Förstår inte varför man inte följer Mickes önskan... Varför ska man dra ut på det? Jag orkar verkligen inte mer nu. Detta tar all kraft. Kommer ju aldrig kunna gå vidare i nån form av liv om allt blir så här skit!!!!!
Jag vet vad Micke tyckte om mycket i hans liv. Jag har suttit uppe många långa kvällar o nätter och lyssnat på honom när han beskriver sitt liv o barndom. Jag vet vad Micke tyckte och tänkte, hur han mådde och vad han ville. han berättade t.o.m saker som absulut inte skulle få komma fram.... Han öppnade sitt hjärta för mig. han kunde gråta för mig. Det är helt sant, tuffa Micke. Micke visste vad han ville i sitt liv och var noga med att det blev som han ville. Visst han månade ju om andra med det viktigaste för han var att det blev som han ville och att han t.ex. skulle få den bästa platsen, eller den största glassen. Varför ska det inte då få bli som han vill????? Hur länge ska vi behöva vänta? Hur länge ska man behöva somna gråtande? Hur lång tid kommer det ta till den dagen man kan besöka Micke med lungn och kärlek? Ist för sorg och oro?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Känns som mitt huvud spricker snart. Känner mig så stressade och ledsen i allt, skolan, tentor, sommarjobb, försäkringar, fonder, räkningar, bilkrångel, bodelning, arvskifte, jobbiga brev och mail, medlingen... fan.. hur lång ska det gå? Jag tycker verkligen så synd om min älskade Mikeal...han måste ju snart få komma hem till Västervik.
Jag minns såväl den där dagen jag var iväg på studiebesök på Fonus ute i Jämjö. Vi gick igenom hur en begravning går till och hur allt kring det fungerar. Det var jätte intressant. När jag kom hem började jag o Micke prata om hur vi ville ha det.. Önskar jag kunde hitta något kladdpapper vi skrivit nåt på. Men hans vilja var stark. Han ville ha vit kista och han ville hem, hem till västervik. Jag sa att jag nog ville hem till värmland. Micke tyckte att det bästa hade varit om vi förbeställde en jätte-kist till oss båda så kunde vi vila där tillsammans i Västervik. Jag skulle fundera på den saken sa jag. Nu vill jag bara dit om något skulle hända mig.
Om jag inte hade mina underbara djur, min underbara familj o mickes pappas familj hade jag inte orkat mer nu...
Tack igen för att ni finns där
4 veckor innan Micke försvann.
Det var på denna plats vi bestämmde oss för att det alltid skulle vara vi. Vi skulle förlova oss till julen, åka till Thailand v.12-14. Vi skulle försöka gifta oss direkt jag var klar med skolan. Micke ville vi skulle gifta oss i smyg o sen ha en "vanlig" fest. Jag ville ha stort bröllop med klänning o allt. Vi skulle köpa hus och bilda familj. Micke gick t.o.m. på att han ev skulle kunna ha en häst med mig...om jag ansvarade för den alltså....
Åhh vad jag önskar att de blev som vi lovade varandra. han sa ju att jag var allt i hans liv, det bäste som hänt honom.. Han var min absolut största kärlek, min bästa vän, mitt stora allt.
På flygplanet på vägen hem pratade vi om vad som händer om det störtar.... Micke sa att det spelar ingen roll för vi skulle ju då alltid förbli vi tillsammans.
JAG ÄLSKAR DIG MIKAEL
Kommentarer
Trackback
